Barnens rätt till vård

Nu och då dyker problem upp med föräldrarnas åsikter om barnens vård. Ibland råkar man på föräldrar, som inte vill att deras barn skall få cancerterapi, emedan man befarar biverkningar och hellre litar på helbrägdagörelse genom tro. Också i andra lägen kan barnets rätt till vård vara i fara.

Då läkaren möter en sådan situation är hans första uppgift givetvis att ta reda på vad som föranleder motståndet mot vårdinsatserna. Ifall rädsla för ett ingrepp ligger bakom inställningen, brukar det hjälpa med en detaljerad beskrivning av följderna av att vården inte ges. Ofta kan en utförlig information undanröja onödig misstänksamhet och jämna vägen för en ändamålsenlig behandling av barnets sjukdom.

Det är självklart, att föräldrarnas övertygelse respekteras så långt det är möjligt. Så kan man t.ex. vid en leukemibehandling låta anemin bli svårare än normalt innan man tillgriper transfusion av röda blodkroppar. En sådan åtgärd är inte direkt livshotande, även om den kan medföra en viss försämring av livskvaliteten. Däremot kan man inte undanhålla barnet den egentliga cancerbehandlingen i hopp om att behovet av transfusioner skulle minska, ty i så fall minskas barnets chanser att överleva.

Läkaren kan initiera ett samhällsomhändertagande av barnet

Ibland kan man emellertid hamna i ett dödläge utan att samförstånd nås. Då är barnets rätt till adekvat vård i riskzonen. Både Lagen om patientens ställning och rättigheter och Barnskyddslagen stipulerar att läkaren skall fatta beslut om behandlingen och vid behov initiera ett samhällsomhändertagande av barnet. Lyckligtvis begränsar sig åtgärden oftast till ett juridiskt beslut som bestämmer att barnet skall få sin behandling. Nästan aldrig blir det fråga om att separera barnet från sina föräldrar.

Om barnets prognos är god, vilket är fallet vid de flesta av barnens cancertyper, måste den vårdande läkaren se till att barnet får adekvat cancerterapi – med hjälp av ett omhändertagande om så visar sig nödvändigt. Som ett exempel kan nämnas barnens vanligaste cancersjukdom, den akuta lymfoblastleukemin, vars behandlingsresultat är mycket goda och som obetingat måste få adekvat cancerbehandling.

Annorlunda ter sig läget om barnet har en cancersjukdom som redan recidiverat flera gånger och som erbjuder synnerligen små överlevnadschanser. I ett sådant fall kan avstående från behandling vara det bästa alternativet med tanke på livskvaliteten under resten av livstiden.

Då finländska föräldrar för det mesta är välinformerade, uppstår konflikter vid vård av barn endast sällan. Med tanke på sådana undantagstillfällen har det finländska samhället skapat mänskliga och trygga regler. Nästan undantagslöst kan barnens rätt till vård tillgodoses. Tack vare den sociala tryggheten (inklusive dess finansiella bestämmelser) inbyggd i vårt hälsovårdsprogram, ställer sig inte heller ekonomiska problem i vägen för genomförandet av ett adekvat vårdprogram för våra barn.

Toivo T. Salmi,
docent
Barnkliniken, ÅUCS