Ulf Sundqvis ger inte upp
Muncancer har inte fått den nyfikne världsförbättraren att tiga
ULF SUNDQVIST GER INTE UPP
Det är aldrig lätt att plötsligt bli tvungen att prata om personliga saker, när man har varit känd i mediesammanhang som politiker och yrkesmänniska. Därför höll Ulf Sundqvist länge tyst om sin sjukdom.
Ulf Sundqvist har haft muncancer. Operationen och de tuffa behandlingarna tog inte dämpat hans arbetslust. Ändå funderade han om han ville prata offentligt om sin sjukdom.
– Det var ett medvetet val när jag gick med på att tala öppet om sjukdomen. Om min historia kan hjälpa någon, är det värt att träda fram. Jag vill berätta en positiv historia om hur jag har blivit botad.
– Jag hade nyss fyllt 61 och var mitt upp i en intensiv arbetsperiod. Det var ett rutinbesök. Jag hade haft ont i halsen några veckor och sökte hjälp för det. Det fortsatte göra ont trots två antibiotikakurer och jag hade inga tecken på halsfluss. Då tyckte jag det var dags för en noggrannare undersökning. En halsspecialist råkade vara på plats just då och han upptäckte en tumör i munnen som verkade vara elakartad.
– En vecka senare fick jag beskedet att det var allvarligt. Jag hade muncancer.
Tumören satt svårt till, men prognosen var god trots att den hade hunnit sprida sig till lymfkörtlarna. Som den pliktskyldiga och aktiva man Sundqvist var försökte han först skjuta på sjukhusbesöket med förevändningen att han hade en viktig tjänsteresa. Men till sist ställde han in resan efter påtryckningar från läkaren.
Operationen lyckades och läkaren fick bort tumören och metastaserna. Sedan följde tuffa månader med strålning och cytostatikabehandling. Tidvis hade han smärtor, men den goda prognosen gjorde att Ulf Sundqvist behöll sin starka livslust. Oddsen för att överleva var 70–30. Det kändes bra trots att en dödsrisk på 30 procent också är mycket.
– Utan vår utmärkta och internationellt högtstående läkarvetenskap och sjukvård skulle jag inte vara här i dag.
Ulf Sundqvist började läsa så snart hade öppnade ögonen och satte sig vid datorn så snart han kom hem från sjukhuset. Det fanns ju arbete som väntade.
– Jag har haft ett utåtriktat arbete som ger stor synlighet och på sätt och vis har talets gåva varit viktig i mitt arbete. Då blir det svårt. Redan från första början fick jag talterapi på öronkliniken för jag måste lära mig producera tal på nytt. Terapin var bra och efteråt övade jag på egen hand.
Han har lätt för att le och skratta trots att de omfattande rekonstruktionerna av käken och munnen ännu inte är klara.
Riskfyllt liv
– Jag måste medge att det i början var svårt att prata, och jag måste fundera noga vad jag kan äta. Jag gick ner hela tjugo kilo.
Ulf Sundqvist säger att han har levt ett ganska ohälsosamt och riskfyllt liv. Först efter sjukdomen har han varit tvungen att fråga sig hur han som alltid uppfattat sig själv som en vettig person har kunnat vara så blind. Tungt arbete, långa arbetsdagar, stress och kort nattsömn är det pris man får betala för ett intressant och omväxlande liv.
Allvarlig varning redan tidigare
Muncancern var inte den första påminnelsen om livets förgänglighet. Den första allvarliga varningen kom redan några år tidigare på ett uppdrag i Stockholm 2004.
– Jag hade rökt i fyrtio år fullt medveten om riskerna och slutade först när jag drabbades av en svår hjärtinfarkt i Stockholm mitt på en arbetsdag. Jag vaknade på intensiven efter en ballongvidgning och fick frågan om jag röker. – Inte nu längre, svarade jag och så var det slutrökt.
Ulf Sundqvist har inte haft cancer i släkten så arvsfaktorer kan inte vara orsaken till hans cancer. Själv tror han att långvarig rökning kan ha varit en bidragande orsak. Hur som helst – Ulf Sundqvist har inte gett upp för ett ögonblick.
– Jag har lärt mig leva med min sjukdom. Ändå blev den en vattendelare i mitt liv. Nu räknar jag mitt liv i tiden före och efter sjukdomen.
Tack för en ny chans
– Jag har fått en ny chans och det är jag oerhört tacksam för. Livet blev visserligen lite mer komplicerat, men det är småpotatis jämfört med allt det jag har fått.
– När jag säger att jag inte för ett ögonblick har varit depressiv eller hänfallit åt mörka tankar är det inte fagra ord, utan sanning. Jag har valt att se saker och ting ur ett positivt perspektiv. Det spelar förstås en stor roll att läkarna redan på ett tidigt stadium gav mig hopp.
– Min sjukdom var förstås en chock för familj och vänner. Jag fick oerhört mycket stöd från mina närmaste. Familjen, min fru och mina två vuxna barn och deras familjer, stod i centrum för mina tankar och min omtanke. Aldrig tidigare har jag känt så stor samhörighet, värme och kärlek gentemot min familj som när jag blev sjuk. Jag stod själv i centrum för all omsorg.
Ulf Sundqvist är stolt morfar och farfar till tre barnbarn. Han lyser upp när han berättar om sin dotterdotter, 9 år, och sonsönerna, 8 och 7 år. Familjerna tillbringar mycket tid tillsammans både på landet och i staden. Det är en lycka att barnbarnen bor så nära.
Medkänsla och stöd
– När man blir sjuk, konkretiseras självfallet rädslan för att dö. Man blir mer medveten om döden och hur kort livet i själva verket är. Ändå kan jag hantera rädslan för att dö ganska rationellt, tycker jag.
– Jag har lagt undan rädslorna sedan jag fick veta att det värsta är över och att jag har fått en ny chans. Men jag är väl medveten om risken för återfall.
– Nu förstår jag också att jag mycket aktivare hade kunnat stötta, hjälpa och uppmuntra vänner, släktingar, nära och kära som tidigare insjuknat. Också mycket små gester är oerhört värdefulla när man har det svårt. Man behöver inte visa sin medkänsla i stora ord eller känslor.
– Det är intressant hur ett litet sms kan värma, säger han. Ulf Sundqvist tror att motivation, livsvilja och livsinnehåll spelar en stor roll när man återhämnar sig från sjukdom.
Han vill också understryka att vården och bemötandet inom hälso- och sjukvården har varit utomordentliga. Han har hela tiden känt att man bryr sig på riktigt. Vården och behandlingen har i alla avseenden varit enastående.
– Det är förstås fråga om mycket subjektiva omdömen, men jag har uteslutande positiva erfarenheter.
– Jag vill inte komma med några allmängiltiga uttalanden, men jag hoppas att vi ska kunna ha ett samhälle där människor får leva ett meningsfullt liv och på riktigt får känna att livet är värt att leva. Det har jag fått uppleva.
Tur i oturen
När munnen och näsan röntgades 2007 upptäcktes en godartad tumör i hjärnan. Tumören satt på ett besvärligt ställe, men den kunde opereras bort tack vare att den upptäcktes i tid. Det fanns inget samband mellan cancertumören och den godartade tumören.
Ulf Sundqvist säger att har fått så mycket hjälp och stöd från sina närmaste att han inte har känt något behov av psykoterapi. Tillsammans med sin fru ägnar han sig åt trädgårdsskötsel på landet. Det är hans terapi.
– Jag hade inte ryggat inför terapi om det hade varit nödvändigt. Tvärtom är jag mycket intresserad av terapi.
Under sjukdomstiden har han sett att psykiska problem snart är ett av de största problemen i vårt samhälle. Välfärdssamhället mår inte alls så bra som vi har velat tro.
– När jag en gång har haft tur på vägen och har fått en ny chans, vill jag ta till vara den tid jag har och använda den aktivt och allsidigt.
Ulf Sundqvist har spelat gitarr och sjungit rock, blues och visor hela sitt liv. Den musikaliska ådran finns kvar men tekniskt sett är det omöjligt att sjunga.
– Det är slutsjunget för mig. Men jag har alls inte dragit mig tillbaka i mitt skal. Och sjukdomen har åtminstone inte gjort mig försiktigare. Jag säger det jag vill säga. Just nu harmar det mig att vår politik, och politiken i hela världen för den delen, är så ytlig och i så hög grad underhållning när problemen i världen tenderar att öka.
– Min livssituation har utan tvivel gjort att jag har en mer kritisk syn på världen. Förhoppningsvis har jag också en sund självkritik.
Småbrukarson från Sibbo
Småbrukarsonen Ulf Sundqvist från Sibbo har motionerat hela sitt liv. På senare är det golf som har gällt, men utomhusarbete fanns redan tidigt i livet. Han tillämpar fortfarande flitigt det han lärde sig som barn och i ungdomen.
– Jag är uppvuxen på landet och lantlivet är mycket viktigt för mig. Min far var byggnadsarbetare, men vi hade ett pyttelitet lantbruk, en ko och en julgris. Vi levde som man levde på landet efter kriget. Trots att livet i en arbetarfamilj var hårt, hade jag en mycket harmonisk, balanserad och lycklig barndom.
– Jag gick i mellanskola i Sibbo och tog studenten i Andra Svenska Lyceum i Helsingfors. Sedan omkom min far i en olycka.
– Då blev jag tvungen att omvärdera så gott som hela mitt liv. Det var förstås ingenting unikt att en familjefar dör ens på den tiden. Många av mina kamrater hade förlorat sin pappa i kriget. Min pappa fick en andra chans trots att han var bara 52 när han dog.
– Mitt hem var opolitiskt och på intet sätt vänstersinnat. Själv hade jag läst mycket och min livsåskådning bottnade i hög grad i litteraturen. Pappas död befäste min världssyn. Och det var inte tu tal om annat än att vänstern skulle bli mitt vägval.
– Det fanns mycket att förbättra i världen så jag bestämde mig för att bli världsförbättrare. Dessutom var jag utrustad med stort patos. Jag ville förbättra livet och världen, och samma världsförbättrare finns fortfarande kvar i mig.
Jag lever starkt i nuet
Varje dag läser Sundqvist ett flertal finländska och utländska tidningar. Dessutom skriver han hela tiden. Just nu håller han på med sina memoarer och kommer eventuellt också att skriva om sin sjukdom.
– Jag grunnar på en bok som ska bli en sorts memoarbok och ett bokslut. Där ska jag också skriva om sjukdomstiden. Processen har kommit i gång, men tidtabellen är fortfarande höljd i dunkel, också för mig.
– Jag lever starkt i nuet. Ändå har jag alltid eftersträvat långsiktighet i mitt liv och sjukdomen har inte satt stopp för de långsiktiga planerna.
– Nu när cancern är besegrad för den här gången, vågar jag säga högt att det var familjen, arbetet och fritidssysselsättningarna som fick mig att resa mig från sjukbädden. Arbetet och uppdragen fick mig på fötter igen.
– Jag är fortfarande så fruktansvärt nyfiken att jag vill se hur det går för mig i livet.
Syöpä-Cancer
6/2008
