Erika Peltonen talar öppet och med humor om cancer
MED HÅRET FLADDRANDE FÖR VINDEN
Svart klädsel mot en mjölkvit hy karakteriserar Erika Peltonen. Den bjärta klädstilen ropar ut att bärarinnan är en omutlig person, som inte ger vika ens för en cancersjukdom. Erika anser att det inte finns något skäl att smussla med åkomman: Hennes nappatag med Hodgkins sjukdom kan man följa på hennes egen hemsida på nätet.
Då den 18-åriga Erika Peltonen just före midsommaren befanns vara drabbad av en cancersjukdom, var det naturligast för henne att bearbeta situationen genom att bygga upp en hemsida – "Dereka with Hodgkin" – rörande sin åkomma på Internet. Där kan man dels läsa om tankar och känslor och dels få noggranna, sakliga uppgifter om behandlingen och sjukdomsförloppet. Bildgalleriet visar Erika både hemma och på sjukhuset.
– Jag gillar att utarbeta hemsidor och jag formgav sidorna om min sjukdom redan innan min behandling påbörjades. Jag använder mig av pseudonymen Dereka, då jag använder IRC (Internet Relay Chat -servicen) på nätets Dereka-kanal och mina internetvänner känner mig under namnet Dereka, berättar Erika.
På hemsidan kan vem som helst följa med Erikas kamp mot sjukdomen och få del av hennes tankar under de olika behandlingsfaserna. Erika är inte rädd för öppenhet. Hon har redan länge lagt ut sina dagboksanteckningar på hemsidan. Tvärtom önskar hon sig kontakter och respons. Både bekanta och okända har skrivit i hennes gästbok.
– Reaktionerna har enbart varit av positivt slag. Mången tillönskar mig kämpatakter. Det känns angenämt, men är å andra sidan redan en självklarhet. Givetvis har jag för avsikt att klara av sjukdomen! Till mina vänner har jag sagt att jag fortfarande är precis samma person som före cancerdiagnosen. Jag behöver inget medlidande för att jag är sjuk.
– Tidigare tyckte jag att cancer var en skräckinjagande företeelse, som dock inte kunde drabba mig. När jag i sedan alla fall blev ett offer, blev cancerbegreppet något ganska alldagligt. Nu gäller det att leva med cancersjukdomen, då man ju inte kan annat. Jag tänker förvisso inte låta åkomman ta överhanden, menar Erika.
 Bild:Jouko Keski-Säntti |
| "Kräftisen" chockerar med sina skämt De ansträngande cancerbehandlingarna har så småningom börjat ge resultat. Så har till exempel metastaserna i lungorna försvunnit. De goda nyheterna är uppblandade med sorgliga sådana. Det har varit smärtsamt för den unga damen att förlora sitt praktfulla, långa hår. – Jag har alltid tyckt, att det vackraste jag har är mitt hår. Det var ett hårt slag att få veta att jag skulle mista det. Jag ämnade klippa till en irokesfrisyr allt efter som håret föll av, men jag hann aldrig göra det då håravfallet var så häftigt och stora tovor föll av på en gång. Den sista spillran av håret snaggade min lillasyster med maskin, konstaterar Erika. Någon peruk har hon inte skaffat sig. Hon har inga problem med att gå omkring iförd huvudduk, men att visa den nakna flinten utanför hemmet känns oangenämt. | |
| – Förändringen av mitt yttre skrämde mig till en början mera än själva cancern. Förlusten av håret kändes som om en del av hela mig samtidigt skulle ha gått förlorad. Dessutom har kortisonmedicineringen gjort mig fetare, så självkänslan är det inte så mycket bevänt med just nu. Humorn har underlättat anpassningen till sjukdomen och de vanprydande förändringarna i utseendet. – Ifall människor på stan stirrar på mig, kan jag utropa: "Oj då, så vinden rufsar om mitt hår!" Min lillasysters kamrater kan jag reta med att säga: "Vad tycker ni om min nya frisyr?" och rycka bort sjaletten från huvudet, berättar Erika småleende. – En del människor blir sårade om man skämtar om sjukdomar, men för mig är det ett sätt att bevara kontrollen över mitt liv. Hellre skojar jag med min cancer än låter nedstämdheten ta över. Sjukhuset väcker ångest Döden har Erika inte tänk på särskilt mycket. Det är mera ångestbetonat att åka in på sjukhus och stanna där. – Sjukhuset är verkligen en beklämmande plats! Fastän personalen är trevlig och jag får låna sjuksystrarnas dator, trivs jag inte alls där. Ibland blir ångesten så svår att jag har krävt att få åka hem till natten. Ofta har jag också fått göra det. – Efter en period på sjukhuset förstår jag verkligen att uppskatta mitt hem. Behandlingarna har gjort mig så trött, att jag inte just orkat med att gå på visiter, annat än nu och då hos min pojkvän, berättar Erika. Mer än för det egna välbefinnandet oroar sig Erika för hur hennes mor skall orka. – Min sjukdom har varit ett hårt slag för min mor. I vår familj känner mor bäst till de olika faserna i min sjukdom. Av henne har jag också fått det starkaste stödet. Utan det skulle jag knappast ha klarat mig så bra som jag gjort. Också med far har jag naturligtvis pratat nästan varje dag. – Mormor oroar sig för vad andra människor pratar om min sjukdom. Jag tycker man inte skall bry sig om det. Låt folk skvallra om det roar dem. Någon främmande stödperson har Erika inte velat ha och hon intresserar sig inte för att delta i någon anpassningskurs. – Det räcker för mig att jag har cancer. I någon mån har jag följt med cancerpatienters diskussioner på Internet, men med mina vänner har jag inte orkat älta sjukdomen. Hemma kan det gå långa tider utan att jag överhuvudtaget tänker på cancern. Erika drömmer om att skriva en bok Erika går nu i sista klassen i gymnasiet. Hon avsåg att klara av studentskrivningarna i svenska och i modersmålet redan denna höst, men behandlingarna gjorde att examina i samtliga ämnen försköts till nästa vår. Mellan behandlingsomgångarna studerar hon på egen hand hemma. – Jag fick rekommendationen att ta ett sabbatsår, men jag vill bli färdig. Jag skall klara av studierna utan dröjsmål, med våld om så behövs. Bland Erikas drömmar hägrar bland annat att inom den närmaste framtiden skriva en bok. – Jag har börjat skriva böcker om flera olika ämnen, men tillsvidare har alla blivit ofullbordade. Nu skulle jag vara intresserad av att skriva om min kamp mot cancern, funderar Erika. Fastän hon har fasta föresatser att besegra sin sjukdom, är hon oroad för risken för återfall i Hodgkins sjukdom. – Å andra sidan är det säkert bättre att det var jag som drabbades och inte någon vekare person. "Dereka with Hodgkin" -sidorna:
|
**********************************************************************************************
I april 2005 fick Erika goda nyheter: hennes cancer har gått i remission, alltså sjukdomen har blivit besegrat. Erika avlade studentexamen i vår 2005 trots att hon inte kunde gå i skolan på ett år.
