Hela släkten fröjdas åt att Anna Miettinen har blivit botad

Hela släkten fröjdas åt att Anna har blivit botad I storstugan på den gamla lantgården i Borgå, Karsby där Miettinens och Holstis har samlats, hörs ett glättigt sorl. Fröjden är ingalunda ogrundad. Det älskade barnbarnet, Anna Miettinen (22), har blivit botat. Hennes cancersjukdom ligger bakom henne och hela familjen ser med tillförsikt mot framtiden.

– Jag är nu helt frisk och lever ett normalt liv, även om jag med tre månaders mellanrum måste inställa mig för efterkontroller, berättar Anna, som bedriver studier vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten.

Så sent som senaste sommar var situationen en helt annan. Då Anna var 16 år konstaterades hon vara angripen av Hodgkins lymfom, en form av hematologisk cancer (blodcancer). Åkomman befarades i fjol ha recidiverat för tredje gången. Läkarna kunde inte ge Anna mycket hopp, då lungröntgen visade en massiv utbredning av lymfomet. Diagnosen mottogs med stor bestörtning i hela familjen – Anna hade ju just genomgått en stamcellstransplantation och allt skulle vara i bästa ordning.

– Det var en hemsk tid. Jag begrundade hur jag skulle kunna förklara läget för de yngre barnen, Noora och Iida, som knappt hade hunnit hämta sig efter sin mammas död, berättar Annas pappa, Timo Miettinen.

Farfar Ensio Miettinen och Annas mors morföräldrar mormor Raija och morfar Pentti Holsti, erkänner att de också beredde sig på det värsta.

Den gemensamma oron förde än en gång alla släktingar närmare varandra. Allas tankar kretsade kring förhållandet att just deras släkt drabbats av så många cancerfall. Sjukdom och död hade på kort tid hemsökt Miettinens och Holstis familjer oftare än vad många personer tvingas uppleva i sin närhet under hela livet.

Annas mor, Riitta Holsti-Miettinen, dog i bröstcancer för sju år sedan. Ungefär samtidigt höll Timo Miettinen på att återhämta sig efter ett tidigt upptäckt melanom. För ett år sedan dukade också Annas farmor, Heljä Miettinen, under i en bröstcancer som hon kämpat mot under hela 1990-talet.

Sinnesstämningarna pendlade mellan hopp och uppgivenhet

Börjande med diagnosen redogjorde Anna sakligt och initierat som en läkare för de olika skedena i sin cancersjukdom och farfar, farmor och morfar nickade instämmande åt den insiktsfulla sammanfattningen. Anna har aktivt satt sig in i karaktären av Hodgkins lymfom genom att ställa frågor till vårdpersonalen och genom att surfa på nätet.

– Sjukdomens symtom kom så smygande att jag inte kunde föreställa mig, att jag skulle kunna lida av cancer. Visst var jag trött och avmagrad och visst hade jag känt smärtor i nacken. Mina blodprov hade också visat små förändringar redan ett år före cancerdiagnosen, berättar Anna, som dock inte funnit symtomen särskilt alarmerande.

Då en väninna sedan upptäckte en knöl, när hon masserade Annas nacke, blev det emellertid fart på utredning och behandling. Året var 1997 och Anna hade just börjat i gymnasiet. De täta behandlingskurerna tvingade henne att avbryta studierna.

– Jag visste att läget var allvarligt, men så mycket annat kan jag inte påminna mig från den tiden. Cancern hade spritt sig till lymfknutorna vid nyckelbenen, i armhålorna, i bukhålan och mellan lungorna.

Stämningen i familjen svängde våldsamt efter Annas återfall. Å ena sidan ville alla tro på ett tillfrisknande – det är ju så att över 80 % av patienterna med Hodgkins sjukdom klarar sig – men å andra sidan kändes återfallet i cancersjukdomen förlamande.

– En känsla av overklighet och kraftlöshet trängde sig på. Jag brydde upprepade gånger min hjärna med frågan varför något sådant kunde inträffa och därtill drabba en så ung människa. Läkarna försäkrade mig visserligen att anhopningen av cancerfall var ett verk av slumpen, men jag gruvade mig nog ordentligt inför situationen, medger Timo Miettinen.

Annas första behandlingsomgång tog tio månader i anspråk och innebar tillförsel av en ABVD-kombination av cytostatika. Behandlingarna gavs på dagarna och om Anna orkade, så fick hon åka hem till natten. Att hon miste håret och mådde illa avskrev hon som en bisak. Det viktigaste var att bli frisk.

– Mellan behandlingarna mådde jag bra, men självklart var terapin påfrestande. Min motståndkraft försämrades också så mycket, att jag fick en lunginfektion och bältros, minns Anna.

Efter den första behandlingsperioden inträdde en remission under vilken Anna tillbringade ett halvt år i en internatskola i England. Återkommen till Finland återupptog Anna sina avbrutna gymnasiestudier i Helsingfors. I fyra års tid mådde Anna bra och under den perioden klarade hon av gymnasiet. Hon hann till och med skriva studenten så när som på två ämnen, innan sjukdomen slog till igen våren 2001.

Det blev nödvändigt att ödmjukt böja sig för sjukdomen
– Den här gången blev jag mera skräckslagen än första gången jag insjuknade. Jag insåg att jag kunde dö och plågades av tankar på att hela mitt liv kunde vara bortkastat. Jag föreställde mig dock, att jag möjligen hade betytt något för några personer och att jag i så fall kanske kunde leva vidare genom dem. I så fall hade mitt liv ändå inte varit helt förgäves, beskrev Anna sina funderingar.

Cancerceller påträffades i mjälten och denna måste opereras bort. Efter operationen fick Anna en ny serie cytostatikabehandlingar. De anhöriga tyngdes återigen av oro. De kunde bara hoppas på det bästa, besöka Anna och ge henne mentalt stöd.

– Anna är mitt äldsta barnbarn och vi står mycket nära varandra. Vi har diskuterat livets mening och förgänglighet med varandra. Under Annas sjukdom fann jag att också jag själv upplevde att jag blev starkare. Som företagare har jag vant mig vid att det alltid finns någon råd, men inför sjukdomens majestät måste man böja sig och acceptera det ödet har i bagaget för envar, funderar Ensio Miettinen, som gått i pension och överlämnat det el-företag han grundat i Borgå i händerna på följande generation.

Ensio Miettinen och Holstis förenade sig i bön om att inte behöva mista sitt barnbarn. Raija och Pentti Holsti hade tidigare följt sin dotter Riitta till en förtidig grav och sålunda kändes oron särskilt tung för dem.

– När Anna ringde till oss om sin sjukdom, berättade hon inte allt. Hon ville tydligen skydda oss, som redan hade förlorat vår dotter, säger Holstis.

Anna är tacksam för att hon fått släktens fulla stöd och också den bästa möjliga medicinska behandlingen. Man beslöt låta Anna genomgå en stamcellstransplantation i februari 2002. Innan dess hade man skördat och frusit ned stamceller ifrån henne. Sedan cellerna tagits tillvara fick Anna maximala doser cytostatika, varefter de nedfrysta cellerna återfördes till Annas organism för att där producera nya stamceller.

Bakslaget lade sordin på stämningen
Allt skulle alltså vara i sin ordning, men så kom bakslaget. Läkarnas förkrossande besked förstummade släkten.

– Senaste sommar kändes allting hopplöst. Vi kunde bara fråga oss, varför Anna skulle drabbas på detta sätt, påminner sig Holstis.

Timo Miettinen tillägger att det svåraste med cancer är hopplösheten, det att det inte finns något man kan göra. Man står inför att hjälplöst tvingas bevittna hur en nära anhörigs livslåga långsamt falnar.

– Jag förstår ännu inte hur man överhuvudtaget kan hantera en sådan situation. Jag kan inte föreställa mig någon annan utväg än att intala sig att livet måste gå vidare. Så har jag ju levt vidare tilsammans med barnen efter min hustrus död. Sorgearbetet har underlättats av de minnen jag har av våra fina stunder tillsammans.

Anna anser att hopplösheten aldrig fick grepp om henne i de mörkaste stunderna. Men familjens ångest berörde också henne illa.

– Jag föresatte mig att jag skulle tillfriskna. Då man lever med sin sjukdom en dag i sänder, vänjer man sig på något sätt och situationen mister en del av sin dramatik, påpekar Anna.

Glädjetårar
Desto större var glädjen då det visade sig att läkarnas jobspost varit ett falskt alarm. Det sanna förhållandet visade sig vara, att Anna på grund av den starka medicineringen drabbades av hjärtsvikt. Denna ledde till vätskeansamling i lungorna och förstoring av lungmellanrummets lymfknutor. De massiva cytostatikadoserna sattes ut lika fort som de hade satts in och Anna fick beskedet att hon var frisk och ingalunda hade fått något återfall av cancern.

– Gissa om vi grät av glädje, säger de lättade Holstis.

Anna själv var också ganska tagen av händelsekarusellen. Hon anklagar inte läkarna för det mänskliga misstaget att tolka lungbilden som ett återfall, utan är snarare tacksam för den goda vård hon fått. Alla försökte göra sitt bästa.

Anna är tacksam också för mycket annat. Utöver släktingarnas fulla stöd har hon fått viktigt stöd också av sin bästa väninna, Elina (Elli) Airio, och hemvårdaren Pia Seppänen, som efter Annas mammas död varit en stöttepelare och tagit hand om hemmets vardagliga göromål. Pia skapade trygghet speciellt i sjukdomens inledningsskede medan Anna ännu bodde hemma. Då Anna fått återfall följde Elli med Anna till sjukhuset och tillbringade där många nätter vid Annas sjuksäng.

Tacksamhet präglar nu Miettinens och Holstis familjer. Cancersjukdomen har varit en hård skola, men alla har lärt sig något av den. Anna har börjat arbeta som stödperson för Sylva rf. och vill på detta sätt hjälpa barn och unga som drabbats av cancer.

Ensio Miettinen samanfattar sina lärdomar i en fin aforism: – Jag lärde mig att jag kan bedja och ge av min tid. Sjukdomen underströk tidens betydelse. Jag kom till insikt om att kärleken och tiden står i ett nära samband med varandra. För den man älskar har man alltid tid.

Ritva-Liisa Sannemann

Syöpä-Cancer 4/2003