Matti Mero har blivit frisk från urinblåsecancer
CANCER SATTE STOPP FÖR MARATONTRÄNING
– När man har cancer räcker det inte med att hålla jämna steg, man måste hinna förbi, säger Matti Mero. Han tränar aktivt och har blivit frisk från urinblåsecancer. För tretton år sedan grusades hans drömmar om att springa maraton i Berlin. Däremot har Matti Mero inte behövt sluta motionsträna för det går bra att löpa kortare sträckor med konstgjord urinblåsa.
Urinblåsecancer är den fjärde vanligaste cancersjukdomen bland män i Finland. De som insjuknar är i snitt 65 år, men Matti Mero var bara kring femtio när han drabbades.
– På den tiden var jag företagsöverläkare på Securitas. Den vintern hade några kollegor och jag börjat löpträna med siktet inställt på maratonloppet i Berlin. Vd Henry Grahn hade uppmanat hela ledningsgruppen och läkarna att delta i maratonloppet. Efter en löprunda på femton kilometer upptäckte jag ett blodkoagel stort som kaffesump i urinen, minns Mero.
Som läkare förstod han direkt att bli orolig trots att blodkoaglerna var mycket små och han inte hade smärtor. Han gick snabbt på undersökning och den första april fick han ironiskt nog veta att han har urinblåsecancer.
– I början kändes det onekligen som en dödsdom, säger Matti Mero, men tillägger att han gick upp och tackade vd Grahn när sjukdomen var botad.
– Grahn blev lite förvirrad när jag tackade honom för att han räddat mitt liv. Men det var tack vare honom jag var i så god fysisk kondition när sjukdomen upptäcktes. Det hjälpte mig att klara av den svåra operationen. Dessutom upptäcktes min cancer i ett stadium då den fortfarande gick att behandla.
 Bild: Jouko Keski-Säntti |
Tumören hyvlas bort
Det säkraste sättet att upptäcka urinblåsecancer är att utföra cystoskopi och att ta en provbit. När tumören har upptäckts ”hyvlas” den bort så exakt som möjligt, också frisk vävnad avlägsnas. Därefter undersöker patologen de borthyvlade vävnadsbitarna för att bestämma hur aggressiv cancern är. Samtidigt ser patologen om tumören också finns i urinblåsans muskulatur eller om den är begränsad till ytskiktet.
– Behandlingen vid urinblåsecancer beror på om man har en aggressiv, lågt differentierad tumör eller en snällare, högt differentierad sort. Den viktigaste informationen är dock hur långt ner i vävnaderna tumören sträcker sig, säger kirurgen Ossi Lindell, som är specialiserad på urologisk cancer.
Om tumören är ytlig räcker det vanligen med att hyvla bort den. Dessutom brukar patienten få cytostatikabehandling en gång efter hyvlingen. Medlet sprutas in i urinblåsan och skall hindra att det bildas nya tumörer.
Hos Matti Mero hade tumören trängt igenom slemhinnan, men inte in i muskulaturen. Efter den första hyvlingen återkom cancern på nytt en månad senare. Då bestämde läkarna att urinblåsan opereras bort och att han får en konstgjord urinblåsa som byggs upp av en bit tarm.
– När urinblåsan avlägsnas måste urinkanalen återställas på något sätt. Det finns tre olika metoder för detta. Den enklaste metoden är att ta ett ungefär femtom centimeter stort område av tunn- eller tjocktarmen och koppla ihop det med urinvägarna, en urostomi som sitter på magen. Då ersätts urinblåsan med en påse runt urostomin, berättar Ossi Lindell.
Ett annat alternativ är att urinblåsan ersätts med en behållare. Den förses med en urostomi som mynnar ut i bukväggen och kan behålla urinen. Patienten behöver ingen påse på magen men måste i stället regelbundet tömma ut urinen med hjälp av en kateter. Det tredje alternativet är att det skapas konstgjord blåsa som töms på normal väg. Till det behövs det 40–70 centimeter tarm. Vilken metod som väljs beror på patientens ålder och tumörstadiet.
För Matti Mero valde Ossi Lindell alternativet att skapa en konstgjord urinblåsa som töms på normal väg. Mero råkade bli sjuk vid en gynnsam tidpunkt för i början av 90-talet hade Lindell introducerat metoden i Finland. Den tillämpas fortfarande vid avancerade operationer för konstgjord urinblåsa.
– Operationen pågick hela dagen och när jag vaknade var det första jag gjorde att kolla hur många slangar jag hade. Det var så många att jag antog att jag hade genomgått en stor operation och att det inte fanns metastaser i de lokala lymfkörtlarna, säger Matti Mero.
Om det hade funnits metastaser hade han sannolikt genomgått en enklare operation och därefter fått strål- och cellgiftsbehandling. Det var hans smala lycka att lymfkörtlarna var intakta och han inte behövde genomgå någon fortsatt behandling för sin cancer.
Väckarklockan larmar när det är dags
Det tar sin lilla tid för patienten att bli van vid en urinblåsa av tarmvävnad. Också en konstgjord blåsa som töms på normalt sätt kräver anpassning för den känner inte när det är dags att gå på toaletten. Patienten måste tomma blåsan var tredje eller var fjärde timme. Också på natten måste man stiga upp och tömma blåsan minst en gång för den får inte töjas ut.
– Till en början har patienten ganska stora svårigheter att hålla urinen, för också den inre slutarmuskeln i urinblåsan tas bort vid operationen. Patienten måste tömma blåsan ungefär varannan timme. Man skall inte bli skrämd för att sängen kan bli våt om nätterna. Men den andra slutarmuskeln lär sig med tiden och då är det lättare att hålla urinen, förklarar Matti Mero.
Den som har konstgjord urinblåsa måste också lära sig att inta tillräckligt mycket vätska för en urinblåsa uppbyggd av tarmbitar avsöndrar slem som med tiden kan täppa till urinröret. Ungefär tre liter vätska behövs det för att hålla urinvägarna öppna.
När Matti Mero blivit botad från sin cancer bestämde han sig för att bli kamratstödjare för patienter i huvudstadsregionen som har konstgjord urinblåsa. Verksamheten går ut på att Mero träffar de patienter som fått en konstgjord urinblåsa som töms på normalt sätt. De träffas på sjukhuset och där lär han dem hur blåsan skall tömmas.
– Blåsan töms nämligen inte av sig själv. Man måste tömma den genom att spänna bukmusklerna och trycka med handen över blåsan. Alla lär sig tekniken men det tar en viss tid, säger Matti Mero uppmuntrande.
– Också framöver måste man tänka på att ta god tid på sig för toalettbesök. Inte ens en garvad ”tömmare” klarar av konststycket i en handvändning. Det är ändå bra att tömma urinblåsan varje gång för stillastående urin kan medföra infektioner.
Kamratstöd är uppiggande
Patienter som genomgår operationer av urinblåsan är ofta ångestfyllda, säger kirurgen Ossi Lindell. De har en allvarlig sjukdom som upptar tankarna och det känns jobbigt att ha en konstgjord urinblåsa. Många funderar över hur länge de måste gå med blöja och om de någonsin mer kommer att kunna hålla urinen. Dessutom är många oroad över erektionsstörningarna till följd av operationen av urinblåsan och den anknytande bortoperationen av prostatan.
– Det är tydligt att kamratstöd har en positiv effekt på patienternas humör, säger Ossi Lindell uppskattande om Matti Meros insatser. Han tillägger att patienterna på Helsingfors universitetscentralsjukhus fick nöja sig med att studera detaljerna med hjälp av en video innan Matti Mero kom in i bilden.
– Det är klart att patienterna får större hopp när de får träffa en livslevande människa som klarat av sin cancer och kan leva med konstgjord urinblåsa än när de tittar på en video, påpekar Lindell.
Vid träffarna deltar ofta också patientens partner. Det är bra, tycker Matti Mero.
– Sjukdomen drabbar i vilket fall som helst hela familjen och hustrun spelar en viktig roll som stöd för patienten. Ibland brukar jag fråga partnern vad det var de lovade dyrt och heligt genom vigselformuläret, att det här väl kan vara det som avses med ”i nöd”.
Vid träffarna kan man prata mycket öppet om sjukdomen och svårigheterna, är Meros erfarenhet. Det viktigaste är att få patienten att inse att man kan leva ett fullödigt liv också med konstgjord urinblåsa. Mero själv har fortsatt sitt yrkesverksamma liv och sjukdomen sätter inga större käppar i hjulen för motionsträningen.
– Jag skulle väl knappast delta i ett maratonlopp, men efter min cancer har jag flera gånger sprungit Lääkärikymppi, ett tiokilometerslopp för läkare. Alkohol är det enda jag slutat med i mitt liv. Vid alkoholkonsumtion sover man för tungt och det utsöndras mycket urin. Det kan hända att jag inte skulle vakna i tid, och då töjs blåsan ut för mycket.
– Men jag har lärt mig leva med de här små begränsningarna i livet, skrattar Matti Mero.
Också läkare är rädda för döden
När någon drabbas av en allvarlig sjukdom kommer tankarna på döden osökt för en. I sin sjukdomskris hade Matti Mero ingen hjälp av sin läkarutbildning eller sin långa karriär som kirurg och specialist i allmänmedicin.
– Också läkare är rädda för döden. Till en början var känslan så stark att jag hade svårt att ta till mig vad den behandlande läkaren sa, berättar Matti Mero om den första tiden efter diagnosen.
Det viktigaste stödet och den största kraften fick han i familjen, av de tre barnen och framför allt av sin fru. Vid diagnostidpunkten hade de varit gifta i 25 år.
– Direkt samma dag när jag fått min diagnos pratade min fru och jag igenom alla saker. Hennes stöd har varit det allra viktigaste, vid sidan av behandlingen, ler Matti Mero.
Dessutom fick Matti Mero också stöd från sin gamla religionslärare.
– Läraren var en andlig lärofader för mig. Våra diskussioner lindrade i mycket hög grad min rädsla. Varje cancerpatient är säkert rädd för att dö, men det viktigaste är att lära sig hantera sin rädsla. Min metod är att prata med människor.
– Rädslan är mindre om man kan lita på sin läkare. Det är ett absolut villkor för att bli botad, understryker Matti Mero.
De små tingen i vardagen
Matti Mero tänker igenom de tretton år som gått och säger att han genom sjukdomen inte bara ändrades som människa, utan också som läkare.
– Ibland brukar jag tänka att jag kanske hade kunnat vara en bättre läkare om sjukdomen hade slagit till när jag var yngre. Jag hade pratat mer med patienterna och mer målmedvetet försöka lindra deras rädsla, funderar Mero.
När Matti Mero var femtio hade han fortfarande en del ouppfyllda drömmar. De fick stryka på foten när han koncentrerade krafterna på att klara av sin cancer. Med sjukdomen försvann attityden ”sedan när”. I stället har han lärt sig njuta av stunden.
– Finns det något bättre än att sitta vid radion en lördagskväll och lyssna på önskekonserten, med en kopp ångande kaffe i handen, säger Matti Mero om att njuta.
På tröskeln till pensioneringen hoppas Matti Mero att han skall få leva så länge till att han ser de fyra barnbarnen växa upp.
– I den här åldern måste man oundvikligen fundera över döden, men inte för mycket. Det är bara en tanke som man måste försöka leva med.
Jaana Ruuth
Syöpä-Cancer 5/2005
