Anja Kekälinen har haft njurcancer

NU ÄR HON STÖDPERSON FÖR ANDRA

Stödpersoner finns till för att hjälpa när andra har det svårt. Anja Kekälinen har inte haft det särskilt lätt själv heller.

Det var en total överraskning för Anja Kekälinen att hon hade en tumör på ena njuren. Men som många andra med njurcancer blev hon botad från sin sjukdom genom operation. Sjukskötarstrejken inföll vid samma tid som sjukhusvistelsen och hon blev utan det stöd som hon hade hoppats på. När hon väl hade repat sig från sin sjukdom bestämde hon sig för att bli stödperson för andra i samma situation. Senare drabbades hon av betydligt större sorger och cancern fick en mer underordnad roll.

Anja Kekälinen och hennes man har nyligen flyttat in i en ny lägenhet. Tavlorna står fortfarande lutade mot väggen på golvet i det ljusa vardagsrummet. I köket står en färgburk på diskbänken. I övrigt syns inga spår av flyttningen. Den tidigare lägenheten låg inte långt bort från den nya, men flyttningen tog på krafterna. Hon pratar och det sprudlar om henne. Håret är färgat i rött och glasögonbågarna går i samma nyans. Det tyder på en orädd attityd till livet.

Bild: Jouko Keski-Säntti

Gallstensbesvären var cancer

Cancern upptäcktes av en slump.
– Jag jobbade på bank 1995. Vi hade utmärkt företagshälsovård och jag gick på en 55-årskontroll. Jag sa att jag hade problem med gallan och läkaren gav remiss till ultraljudsundersökning. Vi kan samtidigt undersöka levern och njurarna, sa läkaren.

– Jag råkade ha tre dagar ledigt och vi höll på med en liten reparation där hemma. Jag skulle först gå på undersökningen och sedan inhandla målarfärg. Läkaren strök gel över huden, la lite till och så lite till igen. Det var knäpptyst. Jag tyckte det var konstigt så jag frågade vad undersökningen visar. Läkaren sa att han skulle konsultera företagsläkaren nästa dag och var redan på väg ut ur rummet. Jag blev orolig och stoppade läkaren i dörren för jag kunde inte invänta beskedet till nästa, berättar Anja Kekälinen.

– Läkaren sa att det fanns en knöl på högra njuren och att jag skulle få närmare besked nästa dag.

– Min man såg direkt att allt inte stod rätt till. Jag kände mig fullkomligt kall och lyckades få fram att jag har cancer, fortsätter hon.

Det blev inga färgburkar den gången. I stället gick hon till biblioteket för att ta reda på lite om njurcancer. Förargligt nog fanns det bara urgamla böcker där.
– Jag bläddrade i böcker hela natten. Det var en av de längsta nätterna i mitt liv.

Senare gick Anja Kekälinen tillbaka till biblioteket och lyckades övertyga personalen om att det behövs nyare litteratur.

"Det var ett stort slag, men jag klarade mig"

– Idag får jag veta om jag har cancer, sa jag till min chef dagen därpå. Folk behandlade mig mycket varsamt och byggde upp en mur runt omkring mig. Å ena sidan stöttade mina arbetskamrater mig, å andra sidan aktade de sig för att ta upp frågan.

– Jag veta att jag har cancer en onsdag, på fredagen var det datortomografi och en vecka senare var jag inne på Lojo kretssjukhus för operation. Jag opererades av urologen Risto Salminen, en fullkomligt fantastisk läkare. Han gav sig tid också på sin mottagning.

Anja Kekälinen funderar över hur förunderliga vi människor är och ger ett exempel.

– Före sjukhusvistelsen ville jag tala om för min man var alla viktiga saker fanns och ordna med vissa saker. För alla eventualiteter.

– Jag var kvar på sjukhuset i elva dagar, i dålig kondition – men jag hade tur. Det räckte med en operation. Tumören var i stadium ett och hade inte vuxit genom cellmembranen. Jag repade mig långsamt, men säkert. I min anteckningsbok skrev jag att jag gick mot ett friskare liv i fast förhoppning.

– Senare undersöktes skelettet och hjärnan för säkerhets skull. I två år gick jag på lungkontroll och blodtest var tredje månad. Sedan blev det lite längre mellan gångerna. Det tog mig tre år att bli mig själv på nytt.

– Lyckligtvis är människan skapt med två njurar. Cancern tog den ena och den andra tar jag väl hand om.

Samma år som Anja Kekälinen blev sjuk avled hennes mamma och på jobbet levde man i efterdyningarna av en bankfusion. Hon ville hålla fast vid sitt jobb för hon tyckte att hon fortfarande hade mycket att ge.

– Jag började lätt gråta och till sist sjukskrevs jag för ett halvår.

Ville ha en stödperson

Det pågick en sjukskötarstrejk just när Anja Kekälinen blev sjuk. Det krävdes tillstånd av strejkkommittén för att hon skulle få genomgå magnetröntgen snabbt.

– Under strejken behandlades sjukdomar, men stödinsatser sköts fram. Jag tyckte jag behövde en stödperson och ringde Södra Finlands Cancerförening. Det var tur för det fanns en kurs för nyinsjuknade just då. Gruppen bestod av människor med olika former av cancer. Jag fick verkligen mycket information och när jag kände mig starkare anmälde jag mig till utbildningen för stödpersoner. Nu har jag varit stödperson i mer än tio år och hjälpt drygt femtio cancerpatienter.

En stor del av dem som ringer henne har njurcancer och det kommer samtal från hela landet. Patienterna ringer sina stödpersoner en eller två gånger. Det är inte meningen att de ska ha mer kontakt med varandra än så.

En del ställer medicinska frågor till henne och dem hänvisar hon till sina läkare. Det är förresten bra att skriva upp de frågor man vill ställa sin läkare.
– Jag brukar ge rådet att göra en lista på frågor före nästa läkarbesök. När man vet mer lider man mer, suckar hon och säger att bland andra sjukskötarna hör till svåraste personerna att hjälpa för en stödperson, för de vet genom sitt jobb hur olika sjukdomen kan yttra sig.

Cancern inte värst

Paret Kekälinen flyttade till Hyvinge 1998 närmare sitt enda barn och hans familj.

– Vi var pensionerade och hade gott om tid att hjälpa vår son med hans företag. Han hade en blomsterhandel och det fanns alltid mycket att göra. Dessutom ville vi förstås vara nära vårt barnbarn. Vi hade hunnit bo här några månader när vår son avled 33 år gammal, berättar hon.

– Det var det värsta jag varit med om i mitt liv.

– Cancern och allt annat blev mindre viktiga. Barnbarnet Joakim, nu 9, var vara tre månader gammal. Hans mamma behövde någon som stöttade henne och jag stoppade undan min egen sorg, levde inte ut den.

Föreningsmänniska

Förr var Anja Kekälinen aktiv i cancerföreningen i Hyvinge. Hon är med i en pensionsförening och har varit aktiv i den lokala hjärtföreningen sedan hon fick kranskärlssjukdom.

Hon har en vacker anteckningsbok där hon under intervjun kontrollerar en del årtal och anteckningar om sina tankar.

– Jag har gjort anteckningar i trettio år. Jag vill lämna efter mig något till mitt barnbarn. Dessutom har jag ett hemligt intresse: jag skriver dikter. För många år sedan gick jag på en poesikurs på medborgarinstitutet i Vichtis.

– Själv tycker jag att jag är både pigg och slagfärdig. Jag vänder min sorg inåt och skriver av mig i mina dikter och anteckningar. Man växer med sin sjukdom och låter bli att bry sig om onödiga saker.

Anu Kytölä
Syöpä-Cancer 3/07