Severiina Kaleva mår bra: förtröstan bär upp henne

Trots sina oangenäma upplevelser mår Severiina bra. Unga människor förhåller sig i allmänhet optimistiskt till framtiden och är fulla av tro på sina möjligheter till framgång. Man brukar inte förknippa allvarliga funderingar kring de grundläggande frågorna om liv och död med dessa ungdomars tankevärld. Severiina Kaleva, 24, konfronterades dock redan som en tjugoåring, som nyss påbörjat sina teologistudier, med dessa frågor emedan hon råkade drabbas av Hodgkins sjukdom.

Severiina, som ger ett harmoniskt intryck, berättar att hon funderat mycket över sin plats här i världen, över vad som egentligen skall kvarstå efter henne om hon dör ung.
– Ett tag önskade jag till och med att jag skulle ha hunnit få ett barn. Den önskedrömmen var nog inte så allvarligt menad och jag släppte den ganska snart.
– Trots att livet vilar på osäker grund så ältar en ung människa inte detta i sina tankar, fortsätter Severiina.
– En tjugoårig ungdom hyllar livet och tror att hon skall finnas här ännu efter 60 år.

Sjukdomen kändes tung också därför att Severiina, enda barnet, var rädd för att hennes föräldrar skulle bli lämnade ensamma. Kedjan brast dock inte denna gång. Severiina är frisk och mår bra, även om hon numera anlägger ett kortare perspektiv på sin framtid än tidigare. Hon tror att en människas levnadslopp inte i alla avseenden kan kontrolleras av individen själv.
- Man skyddar sig själv mot besvikelser. Det är ju också berikande, förklarar Severiina sitt tänkesätt.

Emellanåt har Severiinas tankar gått till ett eventuellt återfall av cancersjukdomen och följderna av ett sådant, men numera ligger sådana funderingar ganska avlägset.

Lymfknutorna svällde upp och det uppstod klåda i huden

Hodgkins sjukdom är ett lymfom, det vill säga en form av cancer i den lymfatiska vävnaden. Den sistnämnda ingår i organismens försvarssystem och omfattar bl.a. lymfknutorna, halsmandlarna och brässen. Vid Hodgkins sjukdom omvandlas de normalt friska cellerna i den lymfatiska vävnaden till elakartade.

Sjukdomen börjar ofta i halsens lymfknutor som sväller upp och förblir förstorade. Så skedde också i Severiinas fall. Hon sökte hjälp på ortens hälsocentral, då lymfknutorna ovanför nyckelbenen varit svullna i flera veckors tid.

– Det var oförklarligt. Jag hade inte haft influensa, utan hade mått bra. Jag fick också ett gräsligt utslag, speciellt på extremiteterna. Såhär efteråt har jag föreställt mig att också utslaget hade samband med min cancersjukdom, säger Severiina.

Hodgkins sjukdom kan ge sig tillkänna också med symtom såsom hosta, andningsbesvär och fyllnadskänsla i buken, Allmänsymtom som feber, avmagring, klåda och onormal svettning kan förekomma.

Vid insjuknandet är Hodgkin-patienterna vanligen 20–30 år gamla. Möjligheterna för permanent tillfrisknande är goda; av patienterna yngre än 60 år är 75–85 % i livet efter åtta år. De som vid insjuknandet är äldre har dock en allvarligare prognos.

Beskedet om att åkomman var elakartad kom som en överraskning för Severiina. Den första reaktionen präglades av dödsångest, som dock snabbt undanröjdes då läkarna utan dröjsmål informerade Severiina om att bot fanns att få.

Ångesten smyger sig på då kontrollbesöken närmar sig

Severiinas cancer bekämpades med cytostatikabehandlingar, som sträckte sig över sex månaders tid. Med två veckors mellanrum besökte Severiina Pikonlinna sjukhus i Kangasala. Den mesta tiden tillbringade hon hemma i Virdois, där familjen bor. Där finns också släkt och många kära vänner.
– Fyra, fem dagar var jag trött och illamående, beskriver Severiina sitt tillstånd efter varje behandlingsomgång. Maten smakade först efter en vecka.
– Mest låg jag i sängen och tittade på TV. Jag orkade inte gå ut.

Hyn blev blek och håret, ögonbrynen och ögonfransarna föll så småningom av, men det bekymrade inte Severiina. Efter avslutad terapi rakade hon med sin mors hjälp bort också de återstående fjunen.

Severiina betonar att det var svårt att vänja sig vid kontrollbesöken. De var spänningsfyllda och skrämmande och har ännu heller inte blivit rutinsaker. Hon berättar att spörsmål av typen "tänk om?" dyker upp medan hon väntar på provsvaren.

Pro gradu-uppsats om stöd åt cancerpatienter från likställda

Till hösten var det tid att återgå till studierna i Helsingfors. När Severiina ser tillbaka på den terminen känns det som om den hösten skulle ha gått åt till att "se efter vad som hade hänt". Hon mådde inte bra efter vårens tuffa kamp.

– Jag lyckades inte samla ihop tillräckligt många studieveckor, utan körde fast i självrannsakan och förslösade mängder av energi på att begrunda saker på det cellulära planet.

Nu har Seveeriina fått ordning på sitt liv. Hon har gott om nära vänner och trivs med studierna vid Helsingfors universitet. En pro gradu-uppsats rörande stöd åt unga cancerpatienter från likställda är under arbete. Och framtidsdrömmar har hon; en karriär som redaktör, informatör eller lärare eller verksamhet inom organisationssektorn hägrar.

Katja Alaja
Syöpä/Cancer 2/2002