Rista Ingelius låter inte cancern ta överhanden

LÖPNINGEN BÄR FRAM KÄMPEN TILL SEGER

Bröstcancer är en svår sjukdom för en kvinna, såväl på grund av rädslan för att förlora kvinnligheten eller till och med livet, som för att behandlingen är både svår och smärtsam. Redan meddelandet om diagnosen kan utlösa en depression eller till och med en total uppgivenhet. Både fysiska och mentala anpassningssvårigheter och till och med sociala sådana lägger sten på den tunga börda bröstcancern utgör. Den stereotypa bilden av bröstcancerpatienter som skapats av massmedia är nedstämmande hopplös. Läkarna uppmanar den drabbade att tillägna sig rollen som cancerpatient, att acceptera sjukdomen.

Den pigga unga damen i joggningsskor och skärmmössa ger dock inget intryck av att vara en cancerpatient. Skratt, öppenhjärtighet och livsvilja fyller hotellobbyn i Åbo, där Rista Ingelius berättar om sin sjukdom.
– Jag är övertygad om att attityd, tänkesätt och mentalitet har en inverkan också på det fysiska tillfrisknandet, säger Ingelius och det faller sig lätt att tro på henne. Småbarnsmamman håller på att tillfriskna från sin bröstcancer och bubblar av iver inför deltagandet i "Paavo Nurmi Marathon". Ingelius löpte sprintersträckor som ung och skall idag löpa en "halvmara", endast ett halvår efter det att hennes strålbehandling inleddes.

Ristas sjukberättelse började för två år sedan, då en knöl uppdagades i ena bröstet. Ingen trodde att det rörde sig om cancer. Riskfaktorerna bedömdes som försvinnande små: ingen tobak, ingen sprit, ingen cancer i släkten. Hur som helst togs en provbit ur bröstet och knölens verkliga karaktär avslöjades, cancer. Rista blev rejält chockad. Hon var i sitt livs form, mamma till en ettåring och trivdes på sitt arbete. Livet förändrades drastiskt.
– Jag har aldrig varit rädd för något. Medan man förfäras förspiller man sitt liv, konstaterar Rista och småler trots allt. Läkarens utsago: "Det här är inte cancer", ännu just innan provbiten togs, förvärrade bestörtningen när sanningen uppdagades.

Det blev inget av att återgå till arbetet, men att vara "heldagssjuk" låg inte för Rista.
– Jag blev inte liggande sörjande under täcket, utan stödd av hela familjen försökte jag göra samma saker som jag gjort förut, att vara sjuk och att leva samtidigt. Familjen och vännerna spelade centrala roller vid tillfrisknandet. Rista fick också stöd av andra cancerpatienter, en hjälp som hon uppskattar särskilt mycket. Ingen utan egen erfarenhet kunde ju förstå min situation. Därför var det underbart att få stöd just av andra cancerdrabbade människor, säger Rista berömmande.

Den tvååriga sonen Riko tittar förundrat på mammas lustiga kostymering, vill upp i famnen och klappar i bordet med sina små händer.
– För hans skull har jag inte tillåtit mig själv att dö, jag bara måste överleva, säger Ingelius rörd. Lille Riko kan givetvis inte förstå mammas sjukdom. "Mamma tar medicin", kan han påminna sin mor. I barnets ögon har sjukdom med smärta att göra. Och då gäller det att ta sin medicin, småler den unga modern.

Strålbehandlingen, som påbörjades i februari, och cytostatikabehandlingen dessförinnan kändes tunga för Rista, kanske tyngre än själva sjukdomen.
– Det som kändes tyngst för mig var att jag förlorade min kondition. Innan cancern slog till hade jag alltid varit i fin form och helt frisk. Den starka behandlingen med cellgifter bromsade celldelningen i min kropp och konditionen gick i botten. Jag kände det som om jag inte befunnit mig i min egen kropp och det var besvärligt, berättar Rista. Man säger att en människas styrka kan utläsas ur hårets utseende; Rista miste sitt hår under cytostatikabehandlingen. Men i hennes fall står det klart att vi talar bara om den fysiska styrkan. Då en cancerdrabbad kvinna börja träna för långdistanslöpning, gäller det snarare den psykiska styrkan, kraften att kämpa mot cancern. Jag tog emot medicinerna och behandlingarna som bundsförvanter och vänner och tillsammans med dem tar jag strid mot den elaka tumören. Med den inställningen var det lättare att uthärda behandlingen.

Löpningen spelar en avgörande roll vid Ristas tillfrisknande. "Halvmaran" inleder processen som är ämnad att leda till deltagande i ett hellångt maratonlopp. Träningen, som inleddes samtidigt som strålbehandlingen, är för Rista ett tecken på tillfrisknande. Då hon genomfört ett maratonlopp anser hon sig helt återställd.
– Egentligen betecknar jag mig redan nu som en vinnare, ty jag tar cancerförebyggande medicin, småler Rista. Ifall jag försöker förebygga cancer, betyder det ju att jag inte är sjuk.

Cancer är en åkomma som drabbar hela familjen. Då den ena maken drabbas kan den andra makens ångest ibland vara ännu svårare. Rista berättar också att hon var mest orolig för hur hennes make skulle orka med situationen.
– Släktingar och vänner frågar alltid hur jag mår. De skulle gärna ibland få fråga hur min make och mitt barn klarar sig, säger Rista fundersamt. Min make sade en gång att det hade varit lättare om cancern hade drabbat honom. I ett tidigt skede av sjukdomen fattade Rista ett för familjen viktigt beslut beträffande dagvården av sitt barn. Hon beslöt ta hand om vården själv. "Det höll mig igång; jag var tvungen att stiga upp för att laga mat och byta blöjor. Jag kunde inte bli liggande", berättar den pigga mamman. Daghemmens bakterieflora hade dessutom kunnat orsaka svåra febriga infektioner hos den då svaga Rista.

Innan Riko föddes arbetade Rista som flygvärdinna, men det arbetet tänker hon lämna efter det att hon blivit helt återställd.
– Jag har tänkt mig att fortsätta mina studier, jag är till exempel intresserad av översättningsarbete, konstaterar hon självsäkert. Det är tid att gå vidare i livet och att lämna bort en del av det förgångna. Det kan hända att Rista fortsätter med löpningen som en hobby. Det viktigaste med mitt maratonlopp är, att ifall någon cancerdrabbad – om också bara en – ser Cancerförbundets text på mitt bröst och förstår att jag är en som övervunnit sin cancersjukdom, så kan den människan återfå hoppet, säger rörd den unga kvinnan som besegrat sin cancer. En positiv attityd är Rista Ingelius’ starkaste vapen mot cancern. Och det är effektivt.

Ville Hytönen
Syöpä-Cancer 5/2001