En lymfopatient berättar

Förra veckan inföll årsdagen. Jag firade inte, men kunde inte heller låta bli att fundera över vad som hände exakt på dagen för två år sedan. Jag stod framför spegeln i badrummet och vred och vände huvudet i olika ställningar. Till vänster vid nyckelbenet fanns en underlig knuta. Jag förstod med en gång att någonting verkligen inte stod rätt till.

Läkaren räknade upp vad en svullen lymfkörtel kunde bero på. Det kunde vara en ofarlig inflammation, men också bröstcancer, hjärntumör, cancer i vilket inre organ som helst eller lymfom, lymfkörtelcancer. Jag koncentrerade mig på strimmorna av hopp: läkaren menade att det borde ha funnits fler förstorade lymfkörtlar i kroppen om det hade varit lymfkörtelcancer. Samtidigt försökte jag gömma mig bakom en tokig teori om att det skett en bristning vid tyngdlyftning, men det blev allt svårare att skjuta undan oron.

Efter den första undersökningen fick jag remiss till blodprover, mammografi och magnetundersökning av halsen. Blodproverna togs med en gång. Diagnostiseringen hade alltså kommit i gång. Det fanns två metoder, att precisera och eliminera.

Två veckor senare fick jag bekräftelse att det var en cancertumör jag hade upptäckt och gick in i ett äventyr som inte var självvalt. Jag hade lymfkörtelcancer som spritt sig ända ner i skelettet, Hodgkins sjukdom.

Det närmaste halvåret besökte jag sjukhuset i min dåvarande hemstad Washington nästan hundra gånger och fick lära känna det amerikanska sjukvårdsystemet utan och innan. Lyckligtvis hade jag helt andra erfarenheter än vad som beskrivs i Michael Moores skräckdokument Sicko. Läkaren var en ståtlig gentleman och sköterskorna pladdrande tjejer. På mitt jobb fick jag full uppbackning och arbetsgivaren betalade de skyhöga sjukhusräkningarna efter en viss tvekan.

Behandlingarna var hårda och min fysiska kondition var i botten. Nu efteråt känns det som om jag hade sovit en enda lång, sjuk sömn i ett halvår, som om jag hade lidit av förgiftning. Men den psykiska biten var svårast. Jag var tvungen att vänja mig vid tanken att livet rinner ut och fundera över vad som var viktigt och mindre viktigt. Dessutom var det himla svårt att veta vem man skulle berätta för och hur. Sjukdomen skulle inte få bestämma vem jag var, men jag kunde inte hjälpa att andra definierade mig genom sjukdomen.

Huvudet vimlar av datum. Jag kommer ihåg vilken dag jag fick diagnosen, vilken dag jag fick cytostatika första gången och förstås vilken dag jag fick den sista behandlingen. Folk kommer ihåg var de var när de hörde att Kennedy hade mördats eller prinsessan Diana omkommit. Jag kommer exakt ihåg var jag var när jag första gången kände i fingertopparna att det vuxit fram fjun på mina kala tinningar. Det var på motorvägen när jag var på väg för att hämta min dotter från en kompis som hade haft födelsedag. Jag kände en sådan lust att kolla undret i backspegeln. Antagligen hade skogsfinnarna samma känsla för hundra år sedan när de efter en tung vinter såg den första tussilagon. – Hjärtat höll helt enkelt på att brista.

Mina tre gudbarn vet mycket väl att jag inte är mycket för att fira årsdagar. Jag älskar dem som en lejoninna älskar sina ungar, men deras födelsedagar, namnsdagar och skolavslutningar slinker förbi obemärkt. Därför kan jag inte låta bli att undra varför jag så exakt kan komma ihåg milstolparna i min cancer. Jag har förstås en teori, kroppen kommer helt enkelt ihåg. Kroppen har varit med om något så exceptionellt att den aldrig kommer att glömma, om jag så vill eller inte. Och om kroppen kommer ihåg så hur mycket kommer då inte psyket ihåg och bearbetar! I dagsläget anser läkarna att jag är botad från min sjukdom, men cancern skickar ut metastaser i mitt sinne. Resten av livet kommer jag att vara rädd för minsta lilla konstiga känsla i kroppen. När jag är ensam i hissen kollar jag i spegeln om lymfkörtlarna på halsen är svullna.

En av intrigerna i min historia är att jag är journalist. Det verkar jag inte komma undan trots att jag var diplomat i sex år och nu är chef för Amerikanska handelskammaren i Finland. Några månader efter diagnosen kom jag på mig med att mer och mer sitta med min bärbara dator i famnen. Att skriva var ett sätta ge utlopp för den ångest och ensamhet som jag kände på grund av cancern.

I Finland finns det fler 200 000 personer som någon gång under sitt liv fått cancer. Så jag började skriva ner min historia för andra i samma situation och deras nära och kära. Mitt i all sjukdom dyker det upp ljuspunkter, små och smått överraskande. Jag bestämde att jag inte ska ta risken att ett litet ord kan vara till glädje för någon, men att jag låter bli att uttala det.

Alla dessa konstiga datum och årsdagar som har förändrat mitt liv återspeglar det förflutna och framtiden. På lördagarna städar jag vårt nya hem i Finland där det inte finns några heltäckningsmattor som i USA, bara raka linjer och vita väggar som i Lapplands vildmarker. Jag kan inte städa i så snabba tag för rytmen i Michael McDonalds soullåtar sjunger i öronmusslorna. Jag lyssnar på en låt som heter ungefär "Återspeglingar av vad det kunde ha varit" och vet att mitt liv är ett under.

För tjugo år sedan hade jag haft högst ett år kvar att leva efter diagnosen. Årsdagen förra veckan hade kunnat vara den första årsdagen av min dödsdag.

I morgon är det återigen en viktig dag. Jag ska på kontroll första gången i Finland. Dessutom tänker jag göra lite anteckningar om vilka skillnader det finns mellan sjukhusbesöken i USA och Finland. Jag vågar sätta huvudet i pant på att det kommer att vara helt annorlunda än den energisprudlande kom igen-mentaliteten på mitt amerikanska sjukhus.

Kristiina Helenius har skrivit boken Mikä maa, mikä syöpä som kommer ut i mars. Hon skänker avkastningen till forskning om lymfom via Cancerorganisationerna. Berättelsen om Kristiina läggs också ut med bilder på http://www.cancer.fi/.

Kristiina Helenius var journalist och korrespondent på Rundradion när hon i september 2001 blev utsänd av utrikesministeriet som officiell informatör till USA. Under den sex år långa diplomatkarriären drabbades hon av två chocker. En vecka efter att hon börjat på ambassaden slog terroristerna till i New York och Pentagon, bara några kilometer bort. Den andra chocken var mycket mer personlig och kom i november 2005 när hon blev sjuk. Kristiina flyttade till Helsingfors med sin familj i juli 2007. Nu är hon chef för Amerikanska handelskammaren och samlar in pengar till cancerforskning genom att skriva.

Syöpä-Cancer

1/2008