Bilder av sorg och glädje

Det har snart gått tre år sedan forskaren Liisa Seppänen fick bröstcancer. När hon nu efteråt tittar på bilder av sig själv från den tiden blir hon mycket berörd. "Jag beundrar människan på bilderna. Jag hade förlorat hälsan, ena bröstet, mina vänner och mitt jobb, och ändå var jag så stark", säger hon. Fotografierna var ett viktigt hjälpmedel på vägen mot att acceptera sjukdomen.

Liisa Seppänen är inget typiskt exempel på fototerapi för i hennes fall spelade både slumpen och intuitionen in. Det hela började några dagar efter att hon hade fått sin diagnos. "Jag gick ut i badrummet, klädde av mig och betraktade mig själv på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare, ömsint och kärleksfullt. Genom att titta på mig själv i spegeln synliggjorde jag mig för mig själv och konstaterade att jag är värdefull och vacker trots sjukdomen. Jag liksom erkände situationen inför mig själv och fick samtidigt en känsla av säkerhet, att jag kommer att klara av det här!"

Den nya säkerheten och modet sattes snart på prov när hon upptäckte att de närmaste vännerna snabbt tog avstånd från henne. Väninnorna kunde inte hantera det faktum att hon, en framgångsrik, livlig kvinna mitt uppe i den akademiska karriären, som precis som de själva hade ett gott liv, plötsligt drabbas av en allvarlig sjukdom. "De ville inte höra talas om min sjukdom, inte prata om den. Jag fick höra att jag måste förstå att cancer är en så fruktansvärd sjukdom att det är omöjligt för andra att hantera sådant."

Hon fick ena bröstet bortopererat. Efter operationen kom tanken för henne, från någonstans: Jag ska låta ta ett foto på mig där det syns att jag är sjuk på riktigt, men ändå samma Liisa som före sjukdomen, och att livet går vidare. Hon bestämde sig för att också skicka fotot till sina väninnor dels som ett livstecken, dels för att ge dem en chans att fundera på en svår fråga, "Det var konstigt för jag har alltid tyckt att jag är allt annat än fotogenisk. Jag tycker om att ta bilder, men vill inte själv gärna bli fotograferad, ler Liisa Seppänen.

Nu grep slumpen in. Liisa Seppänen fick kontakt med en fotograf via sin frissa: fotografen och psykoterapeuten Ulla Halkola. De kom överens om en vanlig fotografering, ingen terapi. Bilderna togs strax efter operationen. Såret var fortfarande vätskande och svullet. Frissan fixade till Liisas långa ljusa hår och sminkade henne inför fotograferingen. Ulla Halkola fotograferade henne med blus på och med överkroppen bar. "Det var en mycket intensiv, varm och förtroendefull stund. Och vi hade mycket roligt!"

Liisa Seppänen var full av förvåning när hon sedan såg bilderna. "De visar en enorm känsloskala. Jag såg mig själv som modig, stark och känslig. Men samtidigt tittade ångest, rädsla och sorg fram ur bilderna."

Bilderna fick en terapeutisk effekt trots att de ursprungligen inte var avsedda som terapi. Fotograferingen blev startskottet för en process som fick Liisa Seppänen att fotografera olika stadier av sin sjukdom. Det finns foton av henne under cytostatikabehandlingen och det finns ett foto som visar hur en av hennes få kvarvarande vänner rakar håret av henne. Ulla Halkola fotograferade Liisa en gång till på sommaren, men den här gången ute i naturen som Liisa själv önskade. Bilderna visar en mager kvinna med skalligt huvud och ett sår som har läkts bra.

Fotografierna var ett mycket viktigt redskap i utvecklingen mot att bli du med sig själv och sjukdomen, säger Liisa Seppänen.

"Jag har accepterat min sårbarhet och min svaghet. Nu har jag slutat se livet som en prestation och är snällare mot mig själv. Dessutom vet jag att jag är mycket bra i mitt yrke. Det vågar jag säga ut högt nu, men en akademisk karriär spelar inte lika stor roll längre för mig. Mänskliga relationer är det allra viktigaste."

Och hur blev det med dem som fick ett foto på sin väninna Liisa, drabbad av cancer, men med blicken resolut riktad mot livet och dem som fick kortet? De har inte hört av sig, utom en som tackade för det vackra fotot.

Syöpä-Cancer

1/2009