Aira Samulin - Ingen tanke på cancern

Aira Samulin leder dansen för femhundra deltagare på ett motionsevenemang för seniorer i östra Helsingfors. Hon är 81 år. Hur i all världen kan hon vara så pigg och vital?

När dansen är slut, måste jag helt enkelt gå fram till henne och fråga vad som är hemligheten bakom Aira Samulins livskraft. Ännu mer förvirrad blir jag när hon säger att hon har varit frisk hela sitt liv.

– Utom förresten för fyrtio år sedan när jag var allvarligt sjuk. Jag hade cancer och det har jag alldeles glömt bort, skrattar Aira.

Jag blir ännu mer förbryllad. Inte bara det att Aira Samulin rör sig vigt, smidigt och snabbt, för hon pratar lika snabbt och använder ett rikt, livligt och färgrikt språk. Aira Samulin är en förbluffande begåvning, inte bara på ett område.

Redan som ung fick Aira höra att hon växer med uppgifterna.

– Det etsade sig fast i mig och jag trodde också själv att det var så. Så det har jag alltid förlitat mig på. Jag har alltid vågat ta tag i alla uppgifter och utmaningar.

Denna kvinna med mellanskoleutbildning var redan på 1950-talet vd för ett textilföretag. Hon basade över 300 sömmerskor, designade kläder och var mannekäng. Redan som barn hade hon fattat tycke för konfektion för hennes mamma Anna-Liisa, som var hemmafru, älskade allt vackert och sydde kläder till barnen. Dessutom designade och sydde hon upp plagg också för andra.

– Vi var tre barn som blev vuxna, jag var äldst. Mamman fick åtta barn, men fem av dem dog redan som barn.

Fadern, Vikor Suvio, var militär från Viborg och hade utkommenderats som gränschef inom gränsbevakningsväsendet i Hyrsyläkröken. Det var där ute i ödemarken som jag föddes 1927 och levde bland de karelska ortodoxa.

– Pappa litade alltid på mig och han ansåg mig vara lovande. Och jag måste säga att jag var ganska bra på många saker. Jag var snabbtänkt, hade gott minne och jag var primus i klassen. Jag klarade mig bra i sport och sång. Det var självklart att jag skulle klara mig och allt gå väl.

Mamman hade en annan inställning till Aira än till systern Inkeri som var tre år yngre och systern Sirkka-Liisa som var tolv år yngre. Aira fick vara mammas hjälpreda och ta hand om systrarna redan som liten. Hon växte med uppgifterna.

När systern Inkeri flyttade till Amerika och blev kvar där, hade också Aira velat resa ut i världen. Men det gick bara inte för Aira kunde inte lämna sin mamma ensam.

Nu har Inkeri bott i Amerika i 55 år och Sirkka-Liisa är död. Hon dog oväntat i en hjärtattack bara 46 år gammal.

Mamma Anna-Liisa hade velat ha ett annat liv än att bara ta hand om barnen långt ute i ödemarken. Hon ville bli skådespelerska och dansös som sin syster. Mamman längtade efter stadsliv, medan pappan älskade vildmarken.

Aira trodde att föräldrarna var besvikna när ingen av sönerna överlevde.

– Någonstans långt inom mig fanns den smärtsamma vissheten att jag inte kunde bli pojke, hur gärna jag än hade velat, och därför ville jag som flicka klara av allt så bra att pappa hade kunnat vara stolt över mig.

Pappan dog i fortsättningskriget och Aira var då fjorton år gammal. Bara en vecka före sin död besökte han sin familj och Aira kommer aldrig att glömma hans sista ord. Mamman och pappan pratade i rummet och visste inte att dottern var inom hörhåll inne i stugan. "Om det händer mig någonting, så har du ju Aira" sa pappan. De orden etsade sig fast i Airas minne när hon och mamman hittade pappan stupad. Han hade träffats av kulorna från en prickskytt.

Redan nästa dag flyttade familjen Suvio till Helsingfors samtidigt som pappan transporterades i kista till hjältegraven i Malm.

Det satte stopp för alla utbildningsmöjligheter som pappan hade lovat Aira. Hon fick gå ut mellanskolan i Helsingfors, men efter det måste hon ta anställning samtidigt som hon tog hand om mamman och systrarna. Redan det att en ett evakuerat barn som förlorat sin far i kriget fick gå i mellanskola var en stor sak.

Mamman var psykiskt sjuk. Hon fick raseriutbrott och levde i en annan värld. Före sin död försämrades moderns tillstånd så mycket att hon blev intagen på sinnessjukhus mot sin vilja.

Redan som ung hade Aira varit dansant och lärde sig steppa. Hon tjänade en del pengar på sin dans. Så inte att undra på att Aira träffade sin blivande man på dansgolvet. Aira och Helge Samulin var ett imponerande och talangfullt danspar. De tävlade och hade framgång. Det var dansen som fick Aira att förälska sig i sin man, men dansen fick ett abrupt slut när de gifte sig. Helge var envis och han bestämde helt sonika att det var slutdansat. Och bestämde sig Helge Samulin för något så blev det så.

Familjen Samulin flyttade nästan varje år när Helge fick för sig att de skulle göra det. Helge misshandlade sin fru och han söp. Av någon outgrundlig anledning tolererade Aira misshandeln som varvades med blidkande beteende och storslagna, värdefulla presenter. Men Helge kunde också vara älskvärd och övertygande. Han var charmant och en stor charmör.

Familjen fick en dotter som fick namnet Pirjo. Aira var tjugo år då och åtta år senare föddes sonen Jari. Aira ville tro sin man om gott och hoppades att det nya barnet skulle få Helges hjärta att smälta. Men så blev det inte. I stället blev Helge sjukare och sjukare. När han satt inne för rattonykterhet bestämde sig Aira äntligen för att skiljas. Pirjo var då sexton och Jari sju.

– Vi hade uppfostrats till att lägga band på både kärlek och hat. Därför ville vi i våra svaga stunder visa oss starka utåt för att skydda oss själva och andra.

Pirjo var tvungen att byta skola nästan varje år och Aira kommer ihåg från sin egen barndom hur tungt det var att hela tiden flytta och byta skola.

– Som barn kunde jag förstås inte analysera mitt liv, men så här efteråt förstår jag att det på sätt och vis blev naturligt att leva tillsammans med en sjuk man när jag hade levt tillsammans med min sjukliga mor. Jag hade ju lärt mig att jämka.

Och jämka hade hon också varit tvungen att göra när hon arbetade under en judisk chef på textilföretaget. Det var också en skarp och impulsiv människa. När arbetsgivaren fick för sig att Aira Samulin var oersättlig, var det bara att lyda. När hon hade fått Jari var hon tvungen att återvända till företaget redan nästa dag.

Chauffören på fabriken skjutsade hem Aira var fjärde timme för att amma barnet. För Aira hade bestämt att hon skulle amma barnet de nio månader som var normen på den tiden.

Pirjo agerade mannekäng och Jari var förtjust i discodans redan som liten. När Aira äntligen var fri återupptog hon tävlingsdansen och barnen fick vara med.

För ett tag föreföll livet att gå sin gilla gång tills Pirjo blev sjuk och fick diagnosen schizofreni när hon var sexton. Aira ordnade med danskurser på Lappvikens sjukhus i Helsingfors när Pirjo blev intagen där. Danskurserna var uppiggande både för patienterna och för personalen som också deltog. Hon slutade med kurserna när Pirjo inte längre orkade delta eller intressera sig för andra sysselsättningar. Det blev så trots att hon tycker att dans är en terapeutisk motions- och konstform.

– Ni är en naturens nyck, sa en arbetsgivare en gång till mig. Jag klarade av mitt jobb, jag orkade vara glad på jobbet och lyckades behålla hälsan trots alla svårigheter där hemma.

– Arbetsgivarens ord blev kvar som ett eko i mina öron. Hur kan man ha hälsan i behåll efter så hårda livserfarenheter? Jag kan inte och vill inte vara en naturens nyck, tänkte jag. Och ingen ska förlita sig på att de är en naturens nyck.

– Jag var fyrtio år, hade aldrig varit hos läkaren, men kände mig fullt frisk. Sedan kom jag att tänka på att det finns sjukdomar som drabbar oss människor, men som inte ger några symtom.

För fyrtio år sedan var cancer, kräfta, en sjukdom som kom som en överraskning för många. Jag tänkte att jag säkert har cancer och blev orolig för barnen. På den tiden var cancer lika med död. Precis när jag funderade på allt detta, ramlade det in ett brev med ett meddelande om tid till undersökning för livmoderhalscancer.

– Hemska saker, tänkte jag. Det kom ju som på beställning. Lite senare fick jag ett brev där det var understruket med rött att jag ska kontakta adressen genast för jag har cellförändringar av första graden i livmodern.

Ibland brukar jag tänka att det kanske är så här vi människor undermedvetet förstår saker och ting.

– Livmodern opererades bort och jag kom undan med en operation. Det behövdes ingen annan behandling. Jag återhämtade mig väl och den dåvarande överläkaren Zilliacus på Kvinnokliniken sa att det inte behövs fler operationer. Därefter gick jag på undersökning en gång i halvåret och numera vartannat år. Cancern har inte kommit tillbaka. Jag går också på mammografi vartannat år.

Så här efteråt när Aira analyserar sitt liv, förstår hon att hon varit deprimerad. Det förstod man inte förr. På den tiden fanns det ingen annan möjlighet än att klara sig.

Livet hade lärt henne att man överlever om man är enveten. Fadern ingöt tro och varje lärare, arbetsgivare, mannekänglärare och danslärare trodde och litade på henne. Nu förstår Aira att hon var mycket deprimerad när fadern stupade i kriget.

– Jag har alltid instinktivt tagit hand om mig själv. Krigsåren och bombningarna av Helsingfors var en deprimerande tid. Primus i klassen klarade sig inte längre i skolan, när det hela tiden kom nya skolor, pappa hade dött och sorgen inte hade bearbetats. På dagarna tog Aira hand om sin lillasyster och på kvällarna gick hon i aftonskola.

När Aira Samulin byggde sitt stockslott i Hyrsylänmutka, Hyrsyläkröken, tänkte hon att Pirjo kanske skulle trivas där. Pirjo kom på besök tillsammans med sin skötare, men stannade aldrig mer än ett par dagar.

Nu är Pirjo 61 år och bor på ett serviceboende för psykiskt sjuka. Jari har tre barn, Niko, Kiti och Suvi, som alla är bra dansare.

– Toppenbra allihop, men ingen av dem har dans som jobb.

– Jag kommer så väl ihåg när mitt första barnbarn föddes och någon frågade vilka egenskaper jag önskar att barnet ska få. Det första jag kom att tänka på var att känna entusiasm, engagemang.

Och det är en av hemligheterna bakom Aira Samulins energiska liv. Hon har en outsinlig förmåga att engagera sig.

Aira Samulin är ett varumärke: urbilden för en människa som klarat sig ur många svårigheter med den fysiska och psykiska hälsan i behåll. Hon gör en viktig insats för den psykiska hälsan och de äldre.

– Jag erbjuds jobb hela tiden. Det borde finnas tio stycken av mig för att jag ska hinna med allt jag blir erbjuden. Dessutom dansar jag fortfarande. Gruppen "Vanhat Rytmikkäät" träffas en gång i veckan, alltid på söndagarna, för att träna på Alexandersteatern. Medelåldern är 46 år. Vi pratar om koreografier från annodazumal när jag lanserade "Rytmikkäät mannekiinit", rytmiska mannekänger.

Redan på 1960-talet arbetade Aira Samulin med att genom dans förebygga psykiska problem. Hon undervisade i discodans bland barn och unga. Hennes devis var att alla kan dansa och att det inte behövs några prestationskrav för det har barnen och de unga ändå omkring sig.

Var och en fick dansa efter egen förmåga och eget intresse. Därför är det storslaget att eleverna med den här ledarskapsfilosofin på 1980-talet lyckades erövra hela 25 VM-medaljer i disco- och showdans.

– Jag var danstränare redan när jag var arton år. Jag är övertygad om att man kan uttrycka sig själv genom dans, lära sig acceptera sig själv, särskilt i uppväxtåren, då utseendet och allt annat förändras och man rör sig osäkert och går med huvudet nerböjt.

– Dans om något är terapeutisk rörelse och terapeutisk uttrycksfullhet.

När Aira Samulin fyllde åttio ville hon att gratulanterna skulle göra inbetalningar till ett konto för arbete bland äldre. Det kom in hela 12 000 euro. När psykologen Pirkko Lahti pensionerade sig, reste hon och Aira Samulin runt och föreläste på tjugo ålderdomshem över hela landet.

– Det var en hisnande känsla. I sommar ska jag bygga ett hus i ett plan i Hyrsylänmutka som ska bli ålderdomshem. Där ska det inte finnas trösklar eller trappor. Och vi ska satsa på att spara energi.

– Till en början ska det vara ett visningshus. Jag flyttar in där själv, om jag lever så länge att jag behöver rollator eller rullstol.

– Det måste finnas en danssalong, träningssal och speglar på väggarna så man kan träna. Hyrsynlänmutka är en stiftelse nu och jag hoppas att det någon gång ska bli ett ålderdomshem för dansare.

Det finns säkert många andra gamla dansare, om jag inte kan bo där själv.

– Jag har blivit ett ansikte utåt för arbetet för psykisk hälsa och arbetet bland äldre. Och jag kommer att fortsätta så länge jag orkar. Jag fantiserar inte om framtiden och lever inte i drömmar. Men jag känner efter vad jag vill göra och vad som är vettigt.

Det är intressant hur det som en far yttrar i förbigående och inte alls är tänkt att uppfattas av barnen kan lägga grunden och visa vägen för ett helt människoliv. "Du har ju Aira" var bara tänkt som tröst för mamma, men de orden får fortfarande Aira Samulin att modigt gå framåt i livet.

Syöpä-Cancer

4/2008