Smärta i olika kulturer
Smärta i olika kulturer
Vår inställning till smärta beror på vilken kultur vi lever i. Redan i den tidiga barndomen och i vår relation till föräldrarna lär vi oss vad smärta innebär. Barn lär sig att akta sig för att ramla och falla och se upp för heta och vassa föremål. När olyckan är framme springer barnet till mamma för att bli tröstad och få hjälp. Smärta kan också vara ett straff när barnet burit sig illa åt.
Antropologerna definierar kultur som en socialt anpassad medvetenhet som tillägnas och förmedlas genom umgänge i ett samhälle eller en grupp människor. Smärta är en fysisk förnimmelse som kan kommuniceras i kulturen på ett så självklart sätt att andra individer uppfattar den.
Den experimentella smärtforskningen har inte upptäckt några skillnader i smärtuppfattning eller smärttröskel mellan olika etniska grupper. Däremot spelar den kulturella bakgrunden en roll för smärttoleransen och smärtuttrycken. På 1950-talet jämförde forskaren Zborowski i en intervjuundersökning vilken inställning judiska, irländska, italienska och angloamerikanska krigsveteraner hade till smärta på ett stort sjukhus. Judarna och italienarna uttryckte sin smärta högljutt och utan hämningar, irländarna och angloamerikanerna var tysta, undvek sällskap och försökte hemlighålla sin smärta. Italienarna var mest intresserade av direkt smärtlindring. Judarna funderade över vad smärta beror på och vilken betydelse den har. De var bekymrade trots att smärtan lindrades. Angloamerikanerna framhöll att smärta är ofarligt. De hade en mycket teknisk syn på smärta, de var samarbetsvilliga och ville störa så lite som möjligt. Med sitt beteende ville de framstå som goda amerikaner. De värdesatte oräddhet och led i tysthet. Dessutom var de optimistiska och litade på sin förmåga att tolerera smärta och sjukdom. Irländarna var stolta över att stå ut med smärta. När de tillfrågades vad de gör för att lindra smärtan svarade de lakoniskt. "Just have to take it, that´s all", det gäller att stå ut, inget annat.
Det finns också kulturella skillnader i hur vi upplever smärta vid cancer. Intervjuer med tio amerikanska och tio indiska cancerpatienter visar på stora skillnader i graden av uppmätt smärta. Ändå påverkades inte livskvaliteten eller upplevelsen av smärtans betydelse av hur stark smärtan var. Indien hade mycket mindre tillgång till smärtlindrande mediciner och den smärtbehandling som de indiska läkarna tillämpade motsvarade inte de västerländska kraven. Men de indiska patienterna hade en annan inställning till smärta. De föreföll lida mindre och såg en andlig dimension i smärtan. För dem var det självklart att det fanns ett liv efter döden. De amerikanska patienterna hade tillgång till mer smärtstillande medel, men för dem var smärtan en fruktad symbol för cancer. De tog smärtan som ett straff för sin livsstil som kunde vara en orsak till sjukdomen.
Forskaren Bates med arbetsgrupp studerade hur amerikaner och puertoricaner anpassar sig till kronisk smärta. Forskningen visade att de som anpassade sig led mindre av depressioner och oro och kunde fullfölja sina roller i arbetslivet, hemma och i sociala sammanhang på ett vettigt sätt. Graden av smärta och inställningen till smärta var mycket olika bland amerikanerna och puertoricanerna. Puertoricanerna hade starkare smärta och starkare känsloreaktioner. Ändå påverkades inte deras vardag mer än amerikanernas. Det var uppenbart att de båda grupperna upplevde smärta på olika sätt. Skillnaden var varken positiv eller negativ, den visade bara att de hade olika verklighet.
Oavsett land eller etnisk grupp är det viktigt att väga in vilken effekt smärta har på människornas livskvalitet, likaså personernas och referensgruppens syn på smärta, lidande och invalidisering. Det är den signal båda studierna ger.
Smärta och religion
Alla religioner tillmäter smärta en betydelse. De stora världsreligionerna införlivar smärta och lidande i sin uppfattning av världsalltets väsen. De har försökt motivera lidandets existens med Gud, gudar och världsalltet och lagt fram eller påfört människorna moraliska förhållningssätt till lidande antingen genom kapitulation eller strid. Bibelns berättelse om Job väcker frågan om lidande är rättvist: om Gud är den allsmäktige skaparen, rättvis och älskande, hur kan det då finns lidande? "Varför har den gudlöse framgång, varför lever bedragaren i trygghet?" Det är en fråga som kommit upp på senare tid, särskilt i samband med de stora naturkatastroferna. Religionerna har olika svar på denna fundamentala fråga.
Kristendomen, ett av de grundläggande elementen i vår västerländska kultur, tillmäter smärta och lidande en alldeles särskild betydelse. Smärta är inget straff utan människans beskärda del, ibland också ett led i Guds plan. Jesus sa om den blindfödde mannen: "Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom."
I ordet islam ingår betydelsen "att underkasta sig Guds vilja". En muslim protesterar inte och klagar inte över motgångar eller lidande utan ser ondskan i världen som en prövning för att mäta hur stark tron är. Men som Gud har skapat lidande och smärta har han också skapat bot mot dem. För muslimer är bön den viktigaste boten, men det finns inget moraliskt hinder för att behandla smärta med alla tillgängliga medel. Det är främmande för islam att glorifiera smärta.
Lidande är inbyggt i kärnan i de stora österländska religionerna, hinduismen och buddhismen. Hinduismen i Indien ser lidande dels som något ont, dels som en nödvändighet för balansen mellan gott och ont. Den synliga världen består av motpoler (gott–ont, glädje–lidande), men på den andra sidan råder det jämvikt och det finns därför inget lidande där. Genom visdom, askes, världsfrånvändelse, yoga och andra övningar kan man uppnå denna verklighet.
Lidande beror på karmalagen. Den innefattar föreställningen att en individs handlingar under tidigare liv har lagmässigt bestämda konsekvenser för detta liv och följaktligen bestämmer hur själen återföds. Människan kan göra sig av med karmans konsekvenser vid nästa återfödelse genom att vara barmhärtig och osjälvisk. I buddhismen är lidande en naturlig konsekvens av att vi har fötts till världen. Lidande beror på människans begär, livstörst, strävan efter välbehag och pengar och på det faktum att man inte alltid kan uppnå det man vill. När man slutar eftersträva något upphör lidandet. Den gyllene medelvägen mellan asketism och hedonism är det enda sättet att bli fri från sina begär. När vi överger våra själviska begär och slutar fästa oss vid världen kan vi bryta den onda cirkeln av födelse, liv och död.
Anneli Vainio
Artikelförfattaren är specialist i anestesiologi. Hon har arbetat som specialistläkare på Helsingfors universitetscentralsjukhus och varit chef för Terhohemmet samt gett ut flera publikationer om smärtbehandling.
"Och detta, I munkar, är den ädla sanningen om lidandet: död är lidande, samvaro med förhatliga ting är lidande, frånvaro från det som är kärt är lidande, att icke erhålla det man åstundar är lidande, med ett ord de fem grundlagen för existensen är lidande. Ytterst är hela tillvaron ett enda lidande." (Buddha) (Källa: http://runeberg.org/markesmann/11/0031.html)
