Tarmcancer

Tjock- och ändtarmscancer är vanliga cancersjukdomar som uppstår när tarmvävnadens friska celler ändrar karaktär och blir elakartade. De här cancerformerna drabbar i huvudsak äldre personer. Risken att insjukna växer nämligen med åren. I Finland konstateras årligen drygt 2000 nya fall.

Människans matsmältningsorgan består av matstrupen samt magsäcken och tunn-, tjock- och ändtarmen. Tjocktarmen är 1,8 meter lång, därefter övergår tarmen i en 15–20 cm lång ändtarm. Matsmältningskanalens uppgift är att tillgodogöra sig de näringsämnen som maten innehåller och ta hand om avfallet tills det är dags för avföring.

Tjock- och ändtarmscancer, det vill säga tarmcancer, utvecklas alltid från en godartad slemhinnetumör (en skaftad polyp eller en upphöjning i slemhinnan). Att det finns ett förstadium av den här typen innebär att det är möjligt att upptäcka förändringen med endoskop, en sorts ”tarmkikare”.

Man känner till flera faktorer som ökar risken för tjocktarmscancer. Personer med långvariga tarminflammationssjukdomar såsom sårig tjocktarmsinflammation eller Crohns sjukdom löper större risk än finländare i genomsnitt att insjukna i tjock- eller ändtarmscancer. Sådana patienter, som länge lidit av sina sjukdomar, rekommenderas därför årligen en undersökning med endoskop, det vill säga med ett böjligt rör med optik.

Benägenheten att insjukna i tarmcancer kan vara ärftlig. Om man vet att det förekommer ärftlig tjocktarmscancer (HNPCC) i släkten, det vill säga hereditär nonpolyposis colorektal cancer rekommenderas sållningsundersökningar för släktens medlemmar. Med sållning hittar man största delen av sjukdomsfallen i förstadiet eller i ett tidigt stadium. Också de som lider av familjär adenomatotisk polypos, Peutz-Jeghers polypos eller juvenil polypos (sällsynta, ärftliga sjukdomar som leder till att det bildas hundratals polyper i tjocktarmen i unga år) löper avsevärd risk att insjukna i tjocktarmscancer. Regelbundna endoskopiska undersökningar och så fullständig polypborttagning som möjligt är då nödvändiga.

Symtom

Olika funktionsstörningar i magen såsom magont, förstoppning, eller än diarré, än trög mage är vanliga symtom vid tjock- och ändtarmscancer. Å andra sidan kan man få täta trängningar, slem i avföringen eller anmärkningsvärt lite avföring. Uppkördhetskänsla och knipsmärtor kan också förekomma.

Vid tjocktarmscancer och särskilt vid ändtarmscancer förekommer det ofta blod i avföringen. Därför är anemi också ett vanligt symtom vid tjocktarmscancer. Ibland täpper tumören till tarmen. Då kastar man upp och det kommer ingen avföring alls. Dessutom är magen mycket sjuk. I så fall krävs det en snabb operation.

Undersökningar

När man misstänker tjock- eller ändtarmscancer undersöker man vanligen först tarmens sista ända. Doktorn sticker in ett behandskat finger genom ändtarmsöppningen och känner om det finns några ovanliga knölar. Doktorn fäster också uppmärksamhet vid om det eventuellt finns blod i avföringen.

En grundligare undersökning av ändtarmen och den sista delen av tjocktarmen görs med ett speciellt kikarinstrument (sigmoidoskop eller proktosigmoidoskop). På det sättet upptäcker man cirka hälften av all tjock- och ändtarmscancer. Undersökningen är vanligen inte smärtsam men kan upplevas som obehaglig. Med endoskop kan man vid behov undersöka hela tjocktarmen. I så fall kallas det kolonoskopi. Det är en undersökning som kan öka trycket och i någon mån göra ont.

Om doktorn upptäcker tarmavsnitt som avviker från det normala tar han ett vävnadsprov (biopsi) som undersöks i mikroskop. På det sättet får man reda på om vävnaden visar tecken på elakartad tumör.

I stället för endoskopi – eller som komplement till den – kan man göra en kolografi, alltså en röntgenundersökning med kontrastvätska som omfattar hela tjocktarmen. Röntgenläkaren för in ett rör i ändtarmen och via röret sprutar han in kontrastvätska. Instrumentet tar bilder på tarmen som är fylld med kontrastvätska. Undersökningen upplevs i någon mån som otrevlig och orsakar en övergående känsla av spänning och tryck.

Före en endoskopi eller undersökning med kontrastvätska tömmer patienten tarmen med hjälp av ändrat kostintag och tarmrengöringsmedel eller enbart genom att dricka 4–6 liter vätska för tarmrengöring under ett dygn.

Vid tjock- och ändtarmscancer rinner det ut blod i tarmen tidvis eller kontinuerligt. Det framgår av avföringsproverna i 60–80 procent av tarmcancerfallen, men vid förstadier förekommer blod endast i 20–30 % av fallen. Ett rent avföringsprov utesluter alltså inte risken för cancer eller förstadium till tarmcancer.

När man konstaterat tjock- eller ändtarmscancer görs ytterligare undersökningar. Med dem får man reda på om cancern spritt sig utanför det område där den börjat. Vanligen gör man en ultraljudsundersökning, som inte är smärtsam, av bukens övre del. Patienten ligger på undersökningsbordet och doktorn rör ultraljudsgivaren som fungerar ungefär som ett ekolod över buken. Undersökningen ger en uppfattning om tumören hunnit sända ut dottersvulster, metastaser, till levern.

Med ultraljud kan man också göra en uppskattning av hur stor en lokal ändtarmstumör är. Vid en sådan undersökning för man in ultraljudsgivaren i ändtarmen. Undersökningen gör det lättare att välja den rätta behandlingen.

Med en vanlig lungbild kontrollerar man lungornas tillstånd. Ibland kanske man gör en datortomografi (CT), alltså datorstyrd skiktröntgen. Då får man noggranna tvärsnitt av kroppen på en bildskärm och på det sättet en uppfattning om hur det ser ut i bukhåla och lungor. En magnetbild ger i vissa situationer en noggrannare bild än datortomografi. En magnetundersökning är en avbildningsmetod som använder magnetfält för att ge exakta tvär- och längsgående bilder av människan. Man kan tydligt se skillnad mellan olika vävnadstyper. Därför kan man i problematiska fall använda sig av magnetundersökning för att klargöra hur mycket tumören spritt sig.

Vanligen tar man också blodprov som avslöjar om det finns en så kallad tumörmarkör (CEA), alltså ett ämne som cancerceller producerar. Förhöjda nivåer konstateras hos cirka en tredjedel av patienterna med tjock- eller ändtarmscancer vid tidpunkten för diagnosen. Vid återfall konstateras förhöjda nivåer hos 60–80 % av patienterna. Man kan också följa med hur nivåerna utvecklas och därmed uppskatta hur stor effekt behandlingarna har.

Både cancerns spridningsgrad och patientens allmäntillstånd påverkar valet av behandling och utsikterna att tillfriskna.